Så. Nu. Finally. Äntligen har jag fått arslet ur och tagit tag i att skriva om den där helgen jag hintat flera gånger om. Den fantastiska helgen med den där fantastiska fastern jag har. Ungefär så här var det:
Det började med att jag en dag i slutet av sommaren taggades i ett inlägg på facebook. Eller nej, det gjorde det inte. Det började innan det t.o.m. Det började med att faster Anneli hörde av sig och frågade om vi inte skulle ta och springa tjejmilen ihop 2017 eftersom vi ju gjorde det 2007, då vi fyllde 30 och 40 år. Nu är det ju liksom dags att fylla jämnt igen... "Klart vi ska!" sa jag. Och så var det bestämt.
När Anneli hade sprungit tjejmilen i somras kunde man på plats anmäla sig direkt till nästa års lopp, så då gjorde hon det åt oss båda. Och någonstans i den vevan såg hon på facebook en tävling där alla som förbokat sig kunde vara med och tävla om två platser till årets löphelg. Man skulle tagga en vän och motivera varför man skulle få vara med på den där helgen och då gjorde hon det också. Och vilken motivering sedan! Så fin!
Nästa steg i det hela utspelade sig en eftermiddag under hösten då jag precis skulle hämta barnen på skolan. Precis när jag klev ur bilen och började gå upp mot skolgården ringde Anneli, och det gick ta mig tusan inte att höra vad hon sa. Hon skrek och grinade om vartannat och min första tanke var att det hänt något. Till slut lyckades hon få ur sig att vi vunnit och att vi skulle få åka på en löparhelg värd 5000 kr på Lidingö i november. Helt galet och så kul!
Jag såg jättemycket fram emot detta, men var samtidigt rätt orolig. På schemat vi fått stod löpning, styrketräning, löpning, föreläsningar, löpning, yoga och löpning. Och just det där med löpning är ju inte riktigt min grej.. Jag räknade ut att vi under den helgen skulle springa mer än jag sammanlagt hade sprungit det senaste året. Och även om jag från början hade tänkt mig att jag skulle hinna träna som sjutton innan november och komma i bra form så blev det naturligtvis inte så. The story of my life (prokrastinering har jag förresten fått lära mig just nu i helgen att det heter). Vi hade inte heller någon aning om hur nivån på det hela skulle vara. Löparproffs hela bunten (och så jag?)? 3-milsrundor? Pulsklockor och tidtagning? Gissa om jag sedan blev ännu mer orolig då det veckan innan vi skulle åka blev jordens snöoväder, vinterlandskap och minusgrader. Inte riktigt vad vi tänkt oss.. Men vad sjutton, skam den som ger sig. Iväg åkte vi.
Det började med att jag en dag i slutet av sommaren taggades i ett inlägg på facebook. Eller nej, det gjorde det inte. Det började innan det t.o.m. Det började med att faster Anneli hörde av sig och frågade om vi inte skulle ta och springa tjejmilen ihop 2017 eftersom vi ju gjorde det 2007, då vi fyllde 30 och 40 år. Nu är det ju liksom dags att fylla jämnt igen... "Klart vi ska!" sa jag. Och så var det bestämt.
Nästa steg i det hela utspelade sig en eftermiddag under hösten då jag precis skulle hämta barnen på skolan. Precis när jag klev ur bilen och började gå upp mot skolgården ringde Anneli, och det gick ta mig tusan inte att höra vad hon sa. Hon skrek och grinade om vartannat och min första tanke var att det hänt något. Till slut lyckades hon få ur sig att vi vunnit och att vi skulle få åka på en löparhelg värd 5000 kr på Lidingö i november. Helt galet och så kul!
Jag såg jättemycket fram emot detta, men var samtidigt rätt orolig. På schemat vi fått stod löpning, styrketräning, löpning, föreläsningar, löpning, yoga och löpning. Och just det där med löpning är ju inte riktigt min grej.. Jag räknade ut att vi under den helgen skulle springa mer än jag sammanlagt hade sprungit det senaste året. Och även om jag från början hade tänkt mig att jag skulle hinna träna som sjutton innan november och komma i bra form så blev det naturligtvis inte så. The story of my life (prokrastinering har jag förresten fått lära mig just nu i helgen att det heter). Vi hade inte heller någon aning om hur nivån på det hela skulle vara. Löparproffs hela bunten (och så jag?)? 3-milsrundor? Pulsklockor och tidtagning? Gissa om jag sedan blev ännu mer orolig då det veckan innan vi skulle åka blev jordens snöoväder, vinterlandskap och minusgrader. Inte riktigt vad vi tänkt oss.. Men vad sjutton, skam den som ger sig. Iväg åkte vi.
Och vilken helg vi fick! Härliga ledare och hundra tjejer i alla åldrar och på olika nivåer i samma hus. Och just vädret visade sig nog faktiskt vara till min fördel (även om det till en början inte kändes helt sunt att kuta omkring på blankis och i djupsnö), då rundorna vi tog inte blev så långa utan mest intervallpass, som ju är mer min grej, med fokus på teknik. Så nyttigt och faktiskt väldigt kul! Dessutom styrketräningspass, yoga i ottan, promenader, föreläsningar, jättefin goodiebag och fantastiskt god mat och dryck. Fick lära mig massor, köra slut på kroppen, träffa härliga människor, prata och skratta massor. Och bara det att få komma iväg, få sova borta, i ett fint rum, i fint hus. Att få två dagar med fin faster. Lyx!!
Avslutade så hela melevitten med att få lyssna till en av de bästa föreläsningar jag någonsin varit på - "Säg ja till livet" med Anna Sunneborn. Så nedra håll käften-bra, vilken kvinna!! Just det, att säga ja, har nämligen varit något jag funderat kring och pratat mycket om i flera år, och detta var verkligen så bekräftande, peppande och bra på alla sätt. Log, skrattade och grät mig igenom hela föreläsningen och gick därifrån både alldeles uppfylld och smått kär. Att jag dessutom fick inte mindre än två pratstunder med Anna själv och att hon, vid den senare, gav mig värdefulla ord på vägen och kallade mig (MIG!) stark, både till kropp och person, det var så stort och häftigt att jag fortfarande knappt kan ta in det.
Efter allt detta packade vi in oss i bilen och åkte hem till verkligheten igen. Trötta och möra som tusan men SÅ nöjda och SÅ pepp.
Återigen, vilken helg! Tack älskade faster för den och för allt. Du är bäst! ❤
Avslutade så hela melevitten med att få lyssna till en av de bästa föreläsningar jag någonsin varit på - "Säg ja till livet" med Anna Sunneborn. Så nedra håll käften-bra, vilken kvinna!! Just det, att säga ja, har nämligen varit något jag funderat kring och pratat mycket om i flera år, och detta var verkligen så bekräftande, peppande och bra på alla sätt. Log, skrattade och grät mig igenom hela föreläsningen och gick därifrån både alldeles uppfylld och smått kär. Att jag dessutom fick inte mindre än två pratstunder med Anna själv och att hon, vid den senare, gav mig värdefulla ord på vägen och kallade mig (MIG!) stark, både till kropp och person, det var så stort och häftigt att jag fortfarande knappt kan ta in det.
Efter allt detta packade vi in oss i bilen och åkte hem till verkligheten igen. Trötta och möra som tusan men SÅ nöjda och SÅ pepp.
Återigen, vilken helg! Tack älskade faster för den och för allt. Du är bäst! ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar